TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Vintern vinner alltid.

Kategori: PTSD, Självskadebeteende

De ser till mitt bästa genom att se till mitt sämsta. Vi förstår varandra. Håller med varandra. De tycker också att jag ska behandlas som ett objekt. De uppmuntrar till blåmärken, sprucken hud, demolerad kropp. Och det borde ju egentligen sätta igång alla varningssignaler. Visst är det någon liten lampa som blinkar men drivet att få bekräfta det inneboende hatet är så mycket starkare. Så den ignoreras och snart kommer den att slockna helt.

Att bara läsa deras utförliga, grafiska berättelser om hur de vill binda slå, skära, kväva, tvinga, skada ger ett lugn inombords. Det stillar ångesten. Tanken att bli slagen till medvetslöshet är en betryggande tanke.
Det är tvådelat.
En del av mig vill göra det för att det vore att kapitulera helt. Ge upp den här tuffa behandlingen och förlora mig helt i destruktiviteten. Låta män få förstöra så mycket att jag aldrig kan bli hel igen. Det skulle bli bekräftat att jag är så jävla körd att det här aldrig kommer att kunna lösas.

En annan tänker att det är här är den enda lösningen. Det blir det ultimata sättet att visa att jag inte är traumatiserad sen tidigare – För då hade jag aldrig klarat av att göra det.

Ingen av delarna innebär att jag är kanske är bra som jag är och inte förtjänar att få min kropp misshandlad. Det är lite sorgligt att det är så. Eller mycket sorgligt. Att när min hjärna försöker problemlösa så försöker den lösa problemet genom fler problem. Det faller på sig själv såklart. Krasst sett så hade jag inte klarat det. Även om jag fortfarande skulle ha livet i behåll efteråt så skulle jag inte ändå vilja ha det livet. Hatet skulle inte veta några gränser. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv.

Jag skulle hata mig själv till döds.
Avsky ihjäl all livsgnista.
Ett tomt skal skulle bli kvar. Ett vandrande ingenting.

Så det får inte hända. Det får inte. Jag kan inte gå med på att träffa någon av dem. Även om det är det är jag vill. Även om det känns som den enda sanna vägen.
För det enda som är sant med den vägen är att den leder rakt ner i helvetet.
Och därifrån tar jag mig inte upp igen.

 

Kommentera inlägget här: