TidsLiv

Vi går in på den sjunde dagen och fortfarande inte ett ord. 

Tyst är den som söker. Tyst är den som sökt färdigt. 

Läpparna kan forma men stämbanden kan inte längre ljuda. De vägrar. Det är en kropp som fullständigt gått in i katastrofläge. Högsta prioritet. Totalt krigsberedskap. Ett ljudlöst inferno där varje nederlag är öronbedövande. Där varje förlust ekar över hela världen. 

Munnen har kanske slutat prata, men det talar sitt tydliga språk. Vi måste backa. Påfrestningarna är för stora, för många, för mycket, för ofta. 

När total radioskugga är den enda tryggheten man upplever finns kvar har kämpandet efter frihet dragit åt fel håll. 

Det finns inget fritt i att inte kommunicera. 

Det  finns inget tryggt i att slippa svara på tilltal. 

Istället sluter sig själen likt en mussla och försvinner bort i sitt egna fördärv. Ältar allt det som aldrig sagts. Upprepar allt det som måste sägas. Fångad i sitt egna skal där misären läggs på hög. Kan aldrig komma förbi muren så det enda som blir kvar är cancern i sinnet som sprider sig lika fort som en orkan. Lika brutalt som en tsunami. Lika oberäknelig som elden. Snart finns bara metastaser kvar av det som en gång var en människa av kött och blod med hopp och drömmar. 

Ropen som skulle be om hjälp uteblev. Begäran efter tröst försvann längs vägen. 

Ekvationen är skev och lösningen ännu sämre. 

Allt kommer ikapp. Allt kommer alltid ikapp. Och snart kommer sju dagar av stumhet att knacka på och kräva att få bli hörda. 

Vi närmar oss den sammandrabbningen.

Bryt tystnaden annars kommer den bryta ner dig.