När lögnen är utvägen.
Kategori: Behandlingshem, PTSD
Jag frågar båda två liknande frågor.
Jag får liknande svar.
”Är jag verkligen traumatiserad?”
Så det smäller om det.
”Har jag verkligen PTSD?”
Du har till och med en ganska svår PTSD.
Det är inte svaren jag vill höra. Absolut inte sakerna jag vill veta om mig själv. Likt förbannat har de ändå synkroniserade uppfattningar om mig om min person. Vad som har hänt och vad jag varit med om och vad det har gjort med mig. Efterföljderna. Konsekvenserna.
Men det är inte det enda de är överens om. De har också, båda två, en stark övertygelse om att det kan bli bättre. De tror på förändringen. Förbättringen. De ser bortom diagnos, symptom och självskador. Ser mig i helt andra situationer. Där det inte alltid regnar på min himmel. Ibland spricker solen fram. Ett porlande skratt hörs. Och det kommer från mig. Personen som inte såg något hopp men som litade på omgivningen och tog sig igenom eldarna och ut ur helvetet.
