TidsLiv

Jag tittar på mitt schema. Det har luckor. Jag undrar vad jag har fyllt de luckorna med.

Hur utnyttjade jag den tiden på bästa sätt? Gjorde jag något produktivt? Skapade något? Åstadkom något? Förändrade något? Jag vill gärna tro det. Vill gärna bygga om minnet av att jag ligger utslagen i en obäddad säng och stirrar in i väggen. Vill helst glömma att jag låg tyst och stel tills någon hittade mig och försökte bryta min paralysering.

Ibland gick det. En timme två timmar sedan var jag återigen tillbaka i horisontellt läge.

Jag vill mycket hellre tänka att jag tog till vara på tiden, att den inte bara passerade mig ouppmärksammad. Men jag skriver dagbok. Och jag vet att den säger annorlunda. Den köper inte mina påhitt om en kreativ eftermiddag eller en givande förmiddag. Den innehåller sanningen, svart på vitt, obroderad, onyanserad. Naken och ärlig. Som vanligt inte vacker – men sann.

Och om det är något jag måste hålla mig till så är det sanningen. Verkligheten. Tillvaron så som den är här och nu. Inte där och då. Inte där borta och sedan.

Men det är svårt att vara i nuet när nuet vill ta död på en. Svårt att vara närvarande i stunden om varje stund är ett helvete. Då är det mycket lättare att försvinna bort till en värld där inte skrik, tårar och kamp står överst på varje dagordning.

Flykten motarbetar och för att jag inte ska leva mitt liv på flykt och missa det verkliga livet så måste jag stanna kvar.

Även när den här världen är outhärdlig

Även när mitt schema är fyllt av luckor.