Följderna märks.
Kategori: Självskadebeteende
Jag har Orions bälte på min högra hand.
En miniatyr av Karlavagnen på benet.
Andromeda klär min rygg och Cassiopeja sträcker sig från axeln ner till armbågen.
Min kropp är täckt av Vintergatan. Min egna stjärnhimmel.
Jag känner igen varenda en av dem. Märker alltid när en ny stjärna tänds En liten betydelselös prick som får vara en del av himlavalvet.
Men så idag fann jag sju nya stjärnor som jag inte lagt märke till. Tätt samlade vid min vänstra handled. Precis intill de två världarna jag försökte dela på. Där har de vuxit fram utan att ha blivit erkända. Det har aldrig hänt förr.
Så jag tittar länge på dem. Studerar noggrant hur de klättrar från handflatan ner på armen tillsammans med metallbitarna som försöker återförena jorden med solen.
Sedan kollar jag närmre. Märker att det inte är alls är min kropp som producerat en ny stjärnbild.
Långt ifrån.
De sju prickarna är små märken som alla visar var sprutorna gått in och var de gick ut när de skulle bedöva mitt skinn för att kunna häfta ihop de två hudflikarna.
De som delat på sig när jordens dragningskraft blivit för svår att hantera
