TidsLiv

Varför just jag?

Utan att missa ett slag svarar han. Blixtsnabbt. Som om han visste vilken mening som skulle ljuda härnäst.

- Varför inte du? 

Varför skulle inte du vara värd hjälpen? Varför skulle inte du ha gjort dig förtjänt av omtanke och medlidande? Vad är det med dig som gör att du inte borde få tröst? Vad är det du ser i dig själv som är så hemskt och motbjudande att du tycker att du förtjänar att lida? 

Jag vet inte vad jag ska svara. 

Mina förklaringar saknar helt substans. De är inte förankrade i fakta eller i verkligheten. De är godtyckligt påkomna i ett inneboende självhat. Ett hat mot jaget som egentligen är skapat av andra. Format av människor i min närhet som inte ansåg mig vara värd med än slag, svek och utnyttjande. Så de fick mig att tänka likadant om mig själv. 

Jag såg det de såg. Jag ser det de ser. 

Igenom ett filter av egoistiska handlingar. 

Förvridet av maktmissbruk. 

I bristen på empati. 

Så jag försöker finna svaren på varför jag skulle få må bra i människor som bara fått mig att må dåligt. Håller deras sanning som något slags facit. Anser att de har rätt. Sättet de behandlade mig på var ett nedstigande led till den fruktansvärda människor som jag är. Den person inte förtjänar något annat än straff och tortyr. Som om jag inte lidit tillräckligt. Som om jag inte redan skadats så mycket att jag ibland aldrig tror att jag kommer lagas. 

Vad är det jag har gjort som gör mig till en sådan fruktansvärd människa som inte är värd annat än smärta? Jag är inte ond. Jag är inget monster. Jag har aldrig gjort någon annan illa. Jag hyser inget annat än omtanke och vänlighet inför de jag möter i mitt liv. Ändå tycker jag att jag förtjänar det motsatta. Det är inte rättvist. 

Jag, precis som alla andra, har rätt till hjälp, stöd och läkning. 

Jag, precis som alla andra, borde få tröst, stöttning och kärlek. 

Jag, precis som alla andra, ska få leva ett liv i frid. 

Varför jag? 

Ja. Varför inte jag?