TidsLiv

Natten är stjärnklar och stilla. Tystnaden ligger som en filt över tillvaron. Ingen måne syns till så mörkret hopar sig. Kommer närmre och närmre. Det är välkommet. Särskilt efter vad som precis utspelade sig i rummet i den västra flygeln.
Ingen vill höra oväsen nu. Ingen klarar mer ljud.

Hennes kropp är spänd. Hans är avslappnad. Hon hyperventilerar. Han drar långa andetag. Lätt dramatiskt. Som ett försök att påminna henne om att andas. Bara koncentrera dig på andningen. Försök att sänka tempot. Dra ut på intervallen.
Han tar lätta steg, snabba. Hennes är tunga. Ångest väger.

När hon väl börjat promenera skulle hon kunna gå i en evighet, låta morgon få bli till kväll och till natt och sedan morgon till kväll till natt igen. Bara fortsätta gå. Om det nu hade gått att promenera bort sina problem.
Det går inte. Så de vänder. Får karlavagnen i ryggen och tar fäste på Orions bälte. De tre små punkterna som bildar en rät linje. Något rakt i denna värld som annars är helt överjävligtkrokig.

De går tillbaka in på grusplanen. In i det huset där helvetet utspelar sig.
Där alla problem finns.
Men. Paradoxalt nog.
Där också lösningen finns.