TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Ovädret slår ut. Slår om.

Kategori: PTSD

Piren ligger öde. Klädd av lampor ända ut till slutet för att försvinna ner i ett myller av hav. Eller ett hav av myller. De tusen plankor som leder fram till och förbi evigheten är gamla. Här har människor tagit steg ut över vattnet. För varje steg har de varit lite närmare horisonten. Det är en populär mötesplats för förlorade själar och funna väsen.

Allt ser normalt ut. Stillsamt till och med. Om det inte vore för den lilla figuren som sitter hopkurad och krampaktigt håller fast i trät som om hon skulle flyga iväg om hon inte gjorde det. Hennes andning är lika hetsig som vågorna. Hennes puls lika vild som vinden.

Det är inte första gången någon söker sig ner till den här vägen över Kattegatt för att gråta. Det är inte sista. Det vilar en naiv föreställning om att salta stänk skulle kunna jämna ut de salta stänk som lämnar ögonen. Plus plus blir minus. De tar varandra. Men i verkligheten så gynnar de bara varandra. Ensamheten bränner sig in i huden och gör att den smärta som skär, känns ännu kraftigare. Den piskar. Misshandlar.

Det dröjer innan hennes skälvande kropp lugnar ner sig. Hon hinner uppleva en hel livstid under de minuterna. Hinner bli fjorton igen och förråd, hinner bli femton och dömd, hinner bli sexton och skändad, hinner bli sjutton, arton, nitton och sedan tjugosju igen. Klädd i misär reser hon sig på skakiga ben. Vänder ryggen till landets gräns och börjar sakta gå mot imorgon.
Det är en lång och plågsam väg men det är den enda som finns.

 

Kommentera inlägget här: