TidsLiv

Jag är ledsen. 

Genuint ledsen om jag har skadat er. Sårat er. Förstört något för er. Det är jag verkligen. Kanske blev er jul förstörd. Kanske satt ni bara och tänkte på det jag berättat för er. Våndades mellan sanningar och lögner. 

Jag är ledsen om ni mår dåligt. 

Men ni har mått dåligt i tio minuter, jag har gjort det i över två decennier. 

I grunden är det inte jag som skadar er. I grunden är det er son som har skadat mig och det för med sig konsekvenser, fruktansvärda konsekvenser, mestadels för mig men också för er. Är det någon ni ska vara arga på så är det han. 

Tro inte heller att bara för att jag har berättat det här för er nu så kan jag andas ut. Nej. Min jul var också helt förstörd. Satt mestadels och hyperventilerande med ångesten vilande över huvudet och när Kalle Ankas jul spelades och traditionen säger att man ska samlas framför tvn, så låg jag på golvet i en hög och skrek efter hjälp. Övertygad om att nu händer allt igen, med smärtan lika påtaglig nu som så. 

Känslorna lika närvarande nu som då. 

Enda skillnaden är att det inte händer nu. 

Det hände då. 

Men ni tvivlar på det. 

Och jag förstår det. Ni vill lägga över det på mig. Få det till att jag är galen och inbillar mig saker. Att jag hittar på eller överdriver. Ni håller på med de strategierna jag har hållit på med i tjugo år. De fungerar inte. Ta det från en som vet. Från en som verkligen vet. 

Men det är er son. Och ni älskar honom. Ni tar hans parti. 

Han är ert barn och ni vill inte tro att han skulle vara kapabel till att skada någon. Att han skulle vara anledningen till att en ung kvinna sitter på ett behandlingshem och vill ta sitt liv. Ni står inte ut med det. Så ni lägger det på mig. 

Jag har vuxit upp med att han är en snäll kille, fantastisk kille, en svärmorsdröm. 

Och istället har han, hela tiden, varit min värsta mardröm.