TidsLiv

Jag är så rädd. Jag är rädd ända i i märgen. Så att cellerna påverkas. Blodomloppet byter bana. Hjärtslagen byter rytm. 

Det här skrämmer mig. Så mycket att jag funderar på att fly ut i natten nu och aldrig komma tillbaka. Men det skulle betyda att jag aldrig mer skulle kunna komma tillbaka. Mitt liv kan inte längre gå ut på flykt. Det måste få ett stopp där. Och imorgon slår jag slag för den saken. 

Jag besöker den plats där så mycket har hänt. Där så mycket skrämmer mig och triggar mig. Jag återvänder till den staden där mina förövare bor. Där risken är stor att jag springer på någon av dem. Och då ska jag hantera det. Jag har hjälp med mig, en axel att luts mig mot. Men de känslorna det här kommer uppbåda är mina och de måste jag deala med. 

Överleva. Hantera. Sortera. 

Det kommer att vara krävande. Jag kommer att behöva anstränga mig enormt. Inte stänga av. Ta in. Känna. Reagera. Agera. 

Detta är ett steg för att vinna mark. Jag tar tillbaka en stad som är min men som tagits ifrån mig av egoistiska fanskap. Men jag kommer tillbaka nu och reclaimar det som alltid varit mitt. Ni som förbered mig kommer alltid stå mig i evig skuld. Och ni kan aldrig få min förlåtelse. Ni är inte värda den. Istället ska jag bearbeta varenda minne så att det inte tar kål på mig och så ska jag gå vidare. Inte glömma. Aldrig glömma. Men gå vidare utan att det som ni gjort dikterar villkoren för hur jag ska leva, var jag ska leva, när jag ska leva.

Men resan dit är lång. Och jag är rädd. 

Så mycket kommer bli verkligt imorgon och är jag redo för det? 

Kanske har jag alltid varit redo, bara in kunnat uppbåda så mycket kraft att faktiskt möta mina demoner och mina monster. Se brottsplatser och fördärvade områden. 

Men jag ska våga. Jag måste våga. 

Jag tror inte på Gud. Aldrig gjort. 

Men nu. Fan. Gud ge mig lite jävla styrka.