TidsLiv

Ett bakslag. 

Vi kan kalla det så. Inte ett återfall utan ett bakslag. Jag har inte helt tappat det utan bara fallit tillbaka till något som inte är bra för mig. Det gör mig orolig. Att det är så skört. Att jag så enkelt kan hamna i liknande situationer. Hur stark den kraften är och hur lätt den drar med sig mig i fallet. Jag tycker mig ha makten. Kontrollen. Ser inte farorna. 

Jag anser mig vara odödlig. 

Tror jag kan gå igenom eld utan att bli bränd. 

Att jag kan falla utan att tappa höjd. 

Att jag kan såras utan att bli sårad. 

Det börjar så oskyldigt. Så enkelt. Men snabbt trappas det upp. Eskalerar. 

Plötsligt står jag där med misär upp till knäna och undrar vad fan som hände. Hur hamnade jag här? Samtidigt som jag håller svaret i min hand. Facit är min historia. Trauma är min förklaring. För här har jag varit förut. I de här träsken har jag försökt att dränka mina sorger och nästan drunknat själv. Jag har passerat de sälla jaktmarkerna. Jag har sett blommorna vissna i solsken. Skipat rättvisa bland kalhyggen. 

Så jag borde aldrig hamna här igen. 

Ändå har jag hamnat här igen. 

I månen sken gick jag sedan bärsärkargång på armen. Ristade in alla de misstag jag gjort under dagen. Förevigade mina brister i blod. Lugnade ner allt för ett ögonblick men fick betala ett pris jag aldrig har råd med. För jag kan inte gå genom livet och söka tröst hos rakblad. Finna stillhet bland krossade glasskärvor. 

Jag måste hitta andra vägar. Stå ut även när jag inte står ut. 

Jag förtjänar ett liv utan smärta.

Inte ett smärtfyllt liv.