TidsLiv

Nu ljuder hennes toner söder om Vättern. Fyller hela länet med vemod. Jag skulle stått längst bak och andats in allt hon hade haft att säga till mitt krossade hjärta. Jag skulle vara lika ledsen som glad, lika glad som ledsen. Jag hade gråtit samtidigt som jag skrattat och sedan skrattat samtidigt som jag gråtit. Det hade varit ett katarsis utan dess like. Ett inferno av olika sinnesstämningar. En kaskad av känslosvall. 

Men jag är inte där. 

Jag är i mitt så-kallade-hem. Min tillflyktsort, min temporära bostad. Här jag ska leva tills jag kan leva igen. Den svider. Den är hård. Men det är så det är. Jag kan välja att slåss mot den verkligheten eller insupa den med hela min själ. Låta det onda bara få välla över mig och förlora mig i den tragedi det har inneburit att bära mitt namn. Det är obarmhärtigt men det är enda vägen ut genom det här helvetet. 

Jag ska plågas till jag är så van vid plågan att den inte längre plågar mig. 

Jag ska lida så länge att jag blir van vid lidandet så att jag inte längre lider. 

Det är så processen ser ut. Min nattsvarta procedur. 

Så tills jag kan stå i ett folkhav och sjunga med i melodier om att hela det som varit trasigt ska jag försöka laga mig själv. 

På det bästa sättet jag kan. 

Genom att förstå att något är sönder.