TidsLiv

I 13 år har jag försökt fly ifrån min historia.
Jag har gjort allt. Allt, för att förneka vad som har hänt. Jag har provat alla vägar, alla spår, alla alternativ, testat allt. Har i min strävan till att slippa konfronteras med mitt förflutna fördärvat ännu mer. Trott att om jag bara jobbar dygnet runt så slipper jag känna. Om jag bara byter namn, byter stad så kan jag få börja om. Om jag bara upprepar det avskyvärda kan jag återfå kontrollen. Om jag bara ifrågasätter mig konstant, dygnet runt, så kommer jag att till slut tro på det inte har hänt.
Jag har testat allt.

Inget har fungerat.
Mina försök har lett mig fram till idag. 13 år senare. Jag sitter på ett behandlingshem, kan inte arbeta, kan inte vara i min hemstad, kan inte vara med mannen jag älskar. Jag är deprimerad, har mardrömmar, flashback, påträngande minnen, har PTSD, skadar mig själv, har tankar på att ta mitt liv och tycker att det mesta i livet är rätt värdelöst.
Så vad ska jag göra nu?

Det finns en väg kvar, den som känns mest skrämmande.
Den som är tvärtemot allt det jag gjort innan.
Den som går emot allt.
Den som innebär att erkänna vad som har hänt. Ta in hur det har påverkat mig. Vad det har gjort med mig. Hur jag har mått. Hur jag mår. Hur överjävligt livet har varit. Hur andra människor har skadat mig. Hur ont det har gjort. Hur ont det gör.

Verkligheten, helt enkelt.
Fast det är allt annat än enkelt.
Det är det svåraste jag gjort hela mitt liv.
Men också det viktigaste.


.