TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Vägskälet som är mitt.

Kategori: Behandlingshem, Depression, Min historia, PTSD, Självskadebeteende

I 13 år har jag försökt fly ifrån min historia.
Jag har gjort allt. Allt, för att förneka vad som har hänt. Jag har provat alla vägar, alla spår, alla alternativ, testat allt. Har i min strävan till att slippa konfronteras med mitt förflutna fördärvat ännu mer. Trott att om jag bara jobbar dygnet runt så slipper jag känna. Om jag bara byter namn, byter stad så kan jag få börja om. Om jag bara upprepar det avskyvärda kan jag återfå kontrollen. Om jag bara ifrågasätter mig konstant, dygnet runt, så kommer jag att till slut tro på det inte har hänt.
Jag har testat allt.

Inget har fungerat.
Mina försök har lett mig fram till idag. 13 år senare. Jag sitter på ett behandlingshem, kan inte arbeta, kan inte vara i min hemstad, kan inte vara med mannen jag älskar. Jag är deprimerad, har mardrömmar, flashback, påträngande minnen, har PTSD, skadar mig själv, har tankar på att ta mitt liv och tycker att det mesta i livet är rätt värdelöst.
Så vad ska jag göra nu?

Det finns en väg kvar, den som känns mest skrämmande.
Den som är tvärtemot allt det jag gjort innan.
Den som går emot allt.
Den som innebär att erkänna vad som har hänt. Ta in hur det har påverkat mig. Vad det har gjort med mig. Hur jag har mått. Hur jag mår. Hur överjävligt livet har varit. Hur andra människor har skadat mig. Hur ont det har gjort. Hur ont det gör.

Verkligheten, helt enkelt.
Fast det är allt annat än enkelt.
Det är det svåraste jag gjort hela mitt liv.
Men också det viktigaste.


.

KOMMENTARER:

  • Akira Öken säger:
    2016-09-30 | 21:57:34
    Bloggadress: http://akiraken.blogg.se/

    Låter som en mycket bra och konkret idé.

    Svar: Jag hoppas på det♥️
    Gemini

  • Angelica säger:
    2016-09-30 | 23:22:19
    Bloggadress: http://lillglimt.blogg.se/

    :/

    Svar: Förstår att det inte låter så muntert, men det känns ändå som början på en vändning.
    Gemini

  • Diana säger:
    2016-10-01 | 19:27:44
    Bloggadress: http://ddianasliv.blogg.se/

    När jag nyss kommenterade ditt inlägg "Alltid förberedd för storm" hade jag klickat mig in på din blogg av en slump, utan att ha läst några av dina andra inlägg och inte förstått. Nu har jag läst ganska mycket i din blogg. Dina vackra starka ärliga texter som går rätt in i hjärtat och verkligen känns.

    Så jag vill skriva något mer. Säga att jag blev berörd, väldigt berörd, och att jag kan relatera till mycket. Jag blev (bland annat) utsatt för övergrepp under uppväxten, levde kort sagt i ett helvete, hanterade det genom att skada mig och fly på alla sätt jag kunde.

    Jag mår bättre nu. Visst har jag fortfarande PTSD och går fortfarande i terapi, i slutskedet av den, men livet nu går inte ens att jämföra med livet förut. Och jag blev så glad när jag läste det här inlägget, för jag tror att precis den vägen - trots att den känns så skrämmande och tufft - är vägen framåt. Vägen ut.

    Håll ut. Det blir bättre. På riktigt. <3

    Svar: Diana. Din kommentar värmde. Jag är ledsen att du har varit utsatt för liknande som jag men glad att du också går åt rätt håll. Hoppas att du har fått den hjälp du förtjänar.

    Det är, precis som du säger, skrämmande tufft. Men kommentarer som din gör att det känns som att det ändå finns hopp. Tack för att du läser och tog dig tid att skriva. ♥️
    Gemini

Kommentera inlägget här: