TidsLiv

Älvorna dansar ut med åkern och jag byter fil. Skratten i Degeberga har för länge sedan tystnat. Någon sjunger om en insjuknad mor och om ett barn som var väntat. Det blev aldrig som någon velat.

Letar efter orter som kan fylla raderna där tomrummen ekar. Skapar rundgång i upprepningen. Ingenting är tydligt. Allt är glasklart.

Skrumpna organ försöker ta sig igenom natten. När morgonen gryr har hälften gett upp. Fågelskådarboken blir liggandes. Inga mer kryss kommer att falla idag. Kanske att någon på åtta ben kommer göra ett avtryck men risken är för stor att disen skymmer sikten och vi går miste om allt.

Vi tror att vi kan leva som förr i en ny tid. Vi tror att vi kan älta utan att upprepa. Vi tror så mycket att till slut är det enda vi tror på, tomheten själv.


.