TidsLiv

Hon sitter tyst och gör sig så liten hon bara kan. Till slut kan ingen se henne. Och hon ser ingen. Det är inte förrän hon står mitt ute på åkern med genomblöta kläder och stripigt hår som någon uppmärksammar henne. Där blir hon stående i två hundra dygn. Eller tio minuter. Hon kan inte känna skillnad.

Hur hon kom dit har inte registrerats i hennes minne. Plötsligt står hon bara där. Barfota bland stenar och gräs och regnet vräker ner. Om hon hade gråtit hade det inte märkts. Regndropparna klär hennes ansikte och kyler ner hennes kropp. Lamslår en redan förlamad kropp. Hon vet att hon fryser men kan inte känna av kroppens signaler. Hon kan inte heller förflytta sig. Utan blir stående bland halmstrån och svajar likt dem i vinden.

Det är historien. Den hon ville glömma som drivit henne dit. Hon satt så tyst i soffan men inombords utkämpades ett krig. Hon orkar inte höra på. Vill inte välja sida och beslutade sig istället för att fly. Ut i kylan. Ut i regnet. Ändå blir hon inte lämnad i fred. Det är ett konstant brus och hon kvävs av tyngden. Försöker göra sig hörd men rösten sviker. Benen viker. Det värker enda in i benmärgen och samtidigt känns ingenting alls. Det blir så kluvet att hela hon delas mitt itu.

Dagen efter regnar det inte. Men molnen finns kvar på hennes himmel. De ruvar på hämnd och väntar tills hon är som svagast, sedan slår de till. De ska ha ut henne i ovädret igen och hon har inte mycket att sätta emot. Men för ett par sekunder får hon hinna värma sig.
Torka.
Orka.