TidsLiv

Det står en bil vid ladan. Ljuset är släckt. Motorn är avstängd. Den är knappt sebar i den mörka natten. Skiftar bara till lite lätt när månen behagar att närvara.
I sätet sitter en ung kvinna. Hon är stilla. Har händerna på ratten. Håller krampaktigt fast i utrustning som om hon skulle flyga iväg om hon inte gjorde det. Ingenting hörs, annat än hennes skälvningar som kommer stötvis.

Hon väntar. Tror att om hon bara står tillräckligt länge vid vägkanten så kommer svaren komma till henne. Att hon behöver inte jaga. Men vindarna kan inte berätta vad hon ska göra, stjärnorna kan inte ge henne vägledning. Hon måste försöka lyssna inåt. Anstränga sig för att höra den där rösten som kallar på henne genom allt sus och brus. Det är nästintill omöjligt. Som att stå bredvid ett järnvägsspår när ett tåg skenar förbi och ändå försöka lyssna till fåglars kvitter. Lönlöst. Men förståeligt.

Hon förmår inte att starta bilen och åka de där sista kilometrarna fram till hennes slutdestination. Vill dra ut på det. Försöka undvika det oundvikliga. Vänta in i det sista på att anlända till hemmet med väggar som skriker. Hon har bävat för den här stunden. Att komma tillbaka till den verklighet som egentligen aldrig upphört att existera, bara pausat. Försvunnit för ett ögonblick för att nu, starkare än någonsin, framträda och bilda hopande moln på himlen. Hon är inte klar. Knappt halvvägs.

Motorn startar. Hon styr ut farkosten på den ojämna grusvägen, den välkända asfalten. Hjärtat bultar och andningen är ansträngd. När hon sedan svänger in på uppfarten kommer alla känslorna tillbaka.
Det är så mycket kvar.
Men hon har kommit oerhört långt.