TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Gott nytt och ta hand om det gamla.

Kategori: Vardagen

Nyår på ett behandlingshem. Det är ungefär lika tragiskt som det låter. Det är ingen trerätters supé som serveras här, ingen är uppklädd till tänderna i glittrande blåsor och svassande kjolar. Det är sista dagen på året men för oss skulle det kunna vara vilken annan dag som helst. Jag tror inte ens jag kommer vara vaken till tolvslaget.

I huvudstaden, i en lägenhet där jag borde befinna mig, har det dukats till fest. De inväntar 2016 sista sekunder. Räknar ner. Gläds, både över tiden som passerat men också inför det kommande året. Obekymrade för ett ögonblick.
Jag är sextio mil därifrån och här firas ingenting, även om drömmar fortfarande vävs.

Det är inte så kul att tänka att det dåliga måendet är närvarande vid högtider också. Tanken på julafton och självmord är helt enkelt motbjudande. Om det är någon gång man ska må bra så är det väl då. Men så är det ju inte. Tvärtom i många fall. Högtider är rena giftet för psykisk ohälsa. Det blir extra tydligt när omvärlden är glad att man själv inte är det.

Så jag sänder en tanke till er. Ni som är ensamma en kväll som denna. Eller ni som känner er ensamma trots att ni är omringade av människor. Till er som tyngs av det förflutna eller känner er pressade av framtiden. Ni som hoppas, men som håller hopplösheten i andra handen. Ni som vill finna mening när allt känns meningslöst.
Jag vet att det är tungt. Jag känner det också.
Håll ut ett litet tag till. Ett steg i taget och plötsligt har vi kommit en bit på vägen.

 

Kommentera inlägget här: