TidsLiv

 

 

Jag sa aldrig nej.

 

Inte nån gång. Inte när han drog ner mig på golvet. Eller när den äldre band mina händer. Eller när den rakade tejpad fast mig i dörrhandtaget. Eller till någon av alla de andra som fann en utsatt tjej och utsatte henne ännu mer. Jag sa aldrig nånting. Tror till och med att jag till någon av dem log för att de inte skulle må dåligt av vad de gjorde mot mig. Det är okej, absolut. Ja jag har ju valt det här själv. Typ. Så hur skulle de kunna veta. De hade väl ingen aning om att den minderåriga tjejen framför dem kanske ändå inte ville. Men hon sa ju aldrig nej.

 

Jag sa aldrig nej.

Inte nån gång. Istället sprang jag en av gångerna till en balkongdörr för att kunna hoppa. Jag försökte skära upp mina handleder. Kräktes. Blundade konstant. Kunde inte prata efteråt. Vände bort mitt huvud så att han inte skulle se mina ögon. Så hur skulle någon kunna veta. Det var inget nej. Det var bara ett rop på hjälp. Det är ångest i sin renaste perfektion. Vissa skulle nog kunna säga att det inte blir mer tydligare än så. De skulle inte säga det. De skulle hävda att de var säkra på att jag ville det trots att jag aldrig gav något som skulle antyda på det. Förutom att jag kom dit frivilligt, det räckte nog.

 

Jag sa aldrig nej.

Det ska inte behövas.

Jag tänker inte argumentera för det ens.

 

/C.