TidsLiv

Jag höjer volymen på tystnaden. För att jag inte klarar av min familjs ljud. Kan inte höra disken, tv, de välkända stegen i trappan, mumlet, hundens skall, dörrarna som öppnas och som stängs. Jag klarar inte av det. Jag för händerna till öronen och trycker mitt hårdaste. Försöker stänga ute alla de vågorna som vill ta sig in. Även de rakaste av strecken är för böjda. Även den lugnaste av frekvens är för yvig. Jag behöver absolut avskakad av ljud och inget i närheten duger. 

Sedan gråter jag. Gråter över att det är så. Att jag måste stänga in mig och sitta med fingrarna i nedborrad i hörselgångarna för att allt annat är för intensivt. För att kroppen är i sån beredskap att minsta lilla tillstymmelse till nyans av något annat kan omkullkasta hela mig. Jag måste föra allt mitt fokus till andningen, till att hålla mig lugn. Paniken är så nära nu att jag känner den flåsandes i min nacke. Allt i mig vill förlora mig i dess andetag och följa med i hyperventileringen, i skakandet, i skriket, i paniken. 

Länge behöver jag sitta så. Länge, länge. Till sist kan jag fokusera på omgivningen i rummet. Jag kan flytta mitt fokus till utsidan av mig själv och ta ett kliv ur den misär jag ännu upplever. Den är fortfarande där, men jag behöver inte vara det. På nedervåningen låter hörs fortfarande min familj. Det är inte längre lika jobbigt. Ljuden känns mer trygga nu. Jag är glad att det sitter tre stycken på våningen under mig som älskar mig. Som skulle komma hit direkt om jag så bara ropade. 

Jag somnar den natten utmattad. Paniken var där, men jag kunde låta den gå vidare utan mig. Det är en bedrift. För alla som varit nära den så vet ni att det är en bedrift. Jag har fört mig hit. 

Så lång tid det tagit, så lång väg jag erfarit, så jäkla värt det varit!