TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Sanningen jag ljuger om.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Måste de ha ögon? 
Måste de ha namn? 

Kan de få vara suddiga figurer utan tillstymmelse till mänsklighet. Kan de förbli anonyma och aldrig bli verkliga. Kan de hållas så långt ifrån min värld som möjligt så att om jag en dag möter dem kommer jag inte känna igen dem. De kommer finnas men aldrig för mig. Kan jag bara få fortsätta prata i metaforiska termer och använda påhittade smeknamn för att slippa uttala deras sammansättningar av vokaler och konsonanter. 
Kan de bara förbli borta. Förbli oidentifierbara. Förbli främlingar. 

Jag vill inte ha de i min verklighet, säger jag, som att historien inte redan var skriven. 
Jag vägrar ha något gemensamt med de, proklamerar jag, samtidigt som de banden vi delar har bildat en snara för mig att hänga i. 
Jag vägrar tillkännage någon av de, meddelar jag, som att min vilja någonsin hade något att säga till om. 

Invändningar. Opponeringar. Motsättningar. 
De faller alla platt till marken. Blir till makadam framför mina fötter. 
Detta var aldrig upp till mig att bestämma. 

Hade de ögon då? Ja. 
Hade de namn? Ja. 
Där är svaret.