TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Sanningen vägda i ton.

Kategori: Min historia

(null)

Det gavs mig en väska. Som barn. Den sträcktes fram till mig och jag visste inget annat än att ta emot den. Ingen hade lärt mig att jag kunde välja där, att jag kunde sluppit, att jag kunde ha gått. Långsamt förflyttades vikten över från handen till axlarna, till ryggen. Till slut var hela tyngden min. Allt som fanns i väskan fanns nu över mig. På min hud, runt mina ben, över mitt bröst, tätt mot min rygg. Till slut gick det inte att se vart väskan slutade och jag började. Vi flört ihop. Blev till ett.  

Länge gick jag så. Dag ut och dag in. Ständigt närvarande. Den var en del av mig, men en så subtil del att ingen annan märkte av den. Vissa gånger var den till och med så diskret att jag inte förstod att det var den som fattade besluten och trodde det var jag. Jag kunde inte förstå att vissa val inte kom ur friheten att välja. De var sprungna ur att hantera vikten på bästa sätt. En ny stad för att det kanske skulle bli lättare. En ny hårfärg för att det kanske skulle kännas annorlunda. Ett nytt liv för att det kanske skulle vara bättre. 

En dag gick ryggen av. Den delades på två. Vid det laget hade flera väskor hängts på den arma kroppen som redan kämpade för att hålla sig upprätt. Och en dag gick det inte mer. Allt det som burits föll till marken och blev synligt. Allt det som hade flätats in i nerver och system blev tydligt. Det kändes som jordens undergång. Som att en livsuppgift hade misslyckats. Att hemligheterna som blivit till bagage nu var sagda. Det kändes som att allt var förstört. 

Det skulle visa sig att det först nu saker kunde lagas på riktigt. 


Det var aldrig mitt att bära, ändå bar jag det. 

Tills det en dag delade på mig. 

Och jag bar det. 

Tills jag delade med mig. 

Nu slipper jag bära det själv.