TidsLiv

Imorgon ska jag gråta ännu mer. Men inte idag. Inte ikväll. Inte nu. För nu orkar jag inte mer. Efter att ha varit i ett konstant gråtande de senaste timmarna behöver jag lämna det och hämta andan. Behöver landa i livet här och påminna mig om den tiden som passerat. Om att det jag befann mig i då inte är det jag befinner mig i nu. Jag börjar sörjer det nu, istället för då. 

Imorgon ska jag ta mig till skogsdunge i reservatet. Sätta mig nere vid vattenbrynet och fylla på sjön med mitt salt. Jag ska vila mot berget och stötta mig mot tallarna. Låta mitt hulkande och mitt skakande tas omhand av av skogen. Mina jämrande kommer eka mellan bergsklipporna och mina snyftanden kommer fara mellan trädtopparna. De kommer hjälpa mig att sörja och sedan hjälpa mig att gå vidare. 

Så jag sätter paus på kännandet för ikväll. Låter ögonlocken vila efter att ha blinkat bort ett stycke Niagarafall av tårar. Låter näsan få vara ifred efter att ha blivit rispad med allt snytpapper. Tårkanalerna får ta igen sig. Den hesa rösten efter gnyendet får läka. Huvudet får tömmas på ont och kroppen får återhämta sig efter smärtan. 

Imorgon ska jag dit igen. Till sörjandet och till läkningen. Det kommer göra ont då också. Fruktansvärt ont. Oerhört ont. För det gör det. Det gör helt enkelt förbannat ont och där måste jag vara och känna det, erkänna det. För att kunna lämna det.