TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Dess förlorad trygga namn.

Kategori: Dissociering, Min historia, PTSD

(null)

Med ett enkelt penseldrag målar byggnaden himlen nattsvart. Vi skrattade nyss men tystnade abrupt när rondellens vända tog en ny väg. Ingen var beredd. Allra minst mitt sinne. Jag letade efter flyktvägar men satt instängd mellan säten och kunde inte navigera mig till stoppknappen. Vart skulle jag ta vägen nu när skräckens högkvarter närmade sig. Gjorde allt för att lugna paniken och fick ner andningen så djupt att jag till slut var på andra sidan, stirrandes tomt framför mig. Det slog över. Jag slapp flashbacken men fick dissociationen istället. Mumlandet, avsaknaden av motoriken, det tunga huvudet, de vingla stegen. 

Jag resonerar sedan om jag borde ha gjort annorlunda. Var det här en situation jag borde klarat av? Ett tag så bannar jag mig själv för min kraftiga reaktion men sedan försöker jag acceptera den. Detta dök upp från ingenstans, där jag inte var förberedd eller hade verktyg att ta hand om chocken. Det kan inte vara rimligt att jag ska kunna hantera att passera den byggnaden helt utan att vara förberedd på det. Inte när mina mardrömmars mardrömmar har sitt näste där. Inte när min dödsskräck har sitt namn ingraverat i den fasaden. 

Himlen förblev svart den kvällen. Trots avsaknaden av ljus kom inga stjärnor fram. Så starkt var penseldraget. Så mycket inkräktar det på min tillvaro att inte ens tusen strålande solar kan tränga sig igenom det mörker som jag bär på. Jag försöker göra färgerna ljusare genom att djupandas. Det går sådär. Min palett är ljusare och vackrare medan hans är starkare och mer brutal. Det är en störd värld där han kan konkurrera ut mig utan att ens vara närvarande. Det är en orättvis värld där jag inte kan besöka platsen där jag är född utan att önska att jag vore död.