TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Om något ska fungera.

Kategori: Depression, Slutenvården

(null)

Jag stängde av alla aviseringar. Satte mobilen på ljudlös. Loggade ut från facebook och raderade messenger. Jag gjorde massutskick att nu är jag inte tillgänglig längre och bommade igen dörren. Både den faktiska och den inre.  

I dagar behövde jag bara ligga ner. Behövde bara koncentrera mig på att andas och få i mig näring. Därför fick det ske i en skyddad miljö, inte min egen, en statlig. Mellan deras väggar hasade jag mig sedan fram och rätade lite, lite på ryggen, successivt. Som i ett töcken där jag endast behövde ta mig igenom kommande sekund för att alla framtida sekunder kändes för svåra att tänka på. Jag kunde inte föreställa mig dagen efter, veckan som kommer, året som annalkans. Hela jaget låste sig så fort jag försökte planera vad som ska hända härnäst. 

Denna gången var inte viljan att återinta vardagen lika starkt. Jag behövde mer tid att bara finnas. Att bara vara i mitt eget sällskap och försöka sortera det mina ord hade ljudat och mina öron hade fått ta in. Det fick ta den tid det tar. Och tid tar det. Mycket tid. Är fortfarande i ett tillstånd där den yttre världen inte är inbjuden på samma sätt. Jag vill inte tillhöra den, än. Och det behöver få vara okej. Allt där utanför måste finnas kvar för mig, det kan inte vara en fråga om nu eller aldrig. Jag behöver tid och mer tid och en jäkla massa tid på det med tillhörande tid. Detta är viktigt. Läget är kritiskt. Jag måste visa att jag kan ge mig själv det här. Förändringen ligger i tillåtandet.