TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Förnuftet härjar.

Kategori: Min historia, Slutenvården

(null)

Utskriven. Tillbaka i lägenheten. Lämnat slutenvården. 
Det känns bra. Faktiskt. Jag vill tillbaka till rutiner. Inte falla för långt ner för jag vet hur jäkla jobbigt det är att ta sig upp. Detta var ett bakslag men jag kan kanske lära mig något av det, förhoppningsvis. 

Såhär i efterhand kändes det som rätt beslut att läggas in. Även om det där och då kändes som ett nederlag. Psykvården är ju faktiskt till för att hjälpa. Och nu behövde jag bli hjälpt med att inte förstöra mig själv och mitt liv fullkomligt. Och jag blev faktiskt hjälpt. Skräll ändå. Men det var bra att få vara i en skyddad miljö utan tillgång till vassa föremål, höga höjder eller skenande tåg. 

Nu försöker jag hitta tillbaka till vardagen igen. Terapin, behandling, träning, lindring, återhämtning. Vi kommer att bromsa i exponeringen. Jag var inte redo för det steget vi tog. Nu behöver vi backa lite och ta det lugnare. Det är svårt, för jag vill gärna jäkta och skynda mig igenom det här. Trots att det inte går. 
Klyscha utav dess nåde men det stämmer faktiskt att det inte är målet som är huvudsaken utan resan. För att komma fram måste jag vara närvarande i upplevelsen. Vilket suger eftersom upplevelsen är fruktansvärd. 
Oavsett. Jag kommer inte undan. 
Vet det. Eftersom jag redan försökt med alla andra genvägar exakt tio tusen gånger. 

Det här året började inte som jag hade tänkt mig. 
Men kanske måste jag börja året med att vara inlagd på slutenvården för att jag i slutet av året inte ska behöva vara det. 
Det är mörkt men hoppfullt 
Det är tungt men meningsfullt.