TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Det som blir bäst.

Kategori: Behandlingshem, PTSD, Självskadebeteende

(null)

De tar ifrån mig min mobil, min dator, min iPad, bilnycklarna och friheten att gå själv. De säger åt mina närstående att om de vill ha kontakt med mig får de ringa till hemmet. Jag får inte längre ha tillgång till viral kommunikation. Jag klarar inte längre av det. 

De säger åt mig att hämta alla mina tillhörigheter till nätet. Jag stretar emot, halvdant. Vet att det är rätt men det känns fel. Jag lämnar ifrån mig med det frivilligt men ångrar mig ögonblickligen. Insikten att inte få söka destruktiva kontakter online slår omkull mig. Vem ska nu bekräfta mig i min vånda och straffa mig med målande beskrivningar av hur min kropp ska behandlas. 

Efteråt skriker jag och gråter och bönar och ber om att få tillbaka allt. Att jag bara ska skicka ett meddelande till. Att jag aldrig ska gå in på de sidorna igen. Att ett sista meddelanden behövs skickas. Att de kan lita på mig. Att de aldrig kommer kunna lita på mig. Jag kastas fram och tillbaka mellan mina argument och inget håller. Det är bars tomma ord i intet som inte betyder någonting. Inte heller gör det någon skillnad. De kommer inte ge mig sakerna tillbaka. Inte på länge, väldigt länge. 

Jag får ett kollegieblock att skriva på. Jag får utskrivna noter för att kunna fortsätta spela gitarr. Jag får ladda min iPod med musik och använda den på promenader. När vi är i stan måste någon hela tiden gå bredvid mig. Jag får inte röra mig själv. Det är fruktansvärt på så många sätt. På det rent uppenbara att hela min frihet är borta och jag har ingen kontroll. Sedan det andra uppenbara att min frihet höll på att kosta mig livet. Att de gör det här för att jag inte ska gå bärsärk på mörka sidor och upprepa alla de trauman som jag redan bär på. För att jag inte kan kontrollera mig själv och definitivt inte min destruktivitet och i förlängningen de kontakter jag redan tagit. 

Jag har redan X antal saker att exponera för. Redan tillräckligt många minnen som hemsöker mig. Flashbacksen är så obehagliga att jag dör lite varje gång. Jag behöver inte fler. Det behöver inte bli värre. Jag förlorar tillgången till omgivningen och vinner närheten till mig själv.