TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Sanningens hårdaste.

Kategori: Depression, Dissociering, PTSD

(null)

Nej. Jag tror inte folk förstår. Jag tror inte människor överlag har en jävla aning om vad det innebär att genomgå en behandling för att få bort PTSD. De kan inte ens komma i närheten av att föreställa sig hur det är. De kan inte förstå. Ingen som inte har suttit i samma stol och gång på gång tvingats berätta om sitt absolut värsta minne kan greppa vad det innebär. Inte ens psykologen kan förstå, oavsett om den hjälpt hundra patienter igenom det. Har man inte vandrat den vägen själv så går det inte att fatta. 

På ett sätt är jag glad för deras skull. Tänk att inte ha vetskapen om detta inferno. Tänk att inte veta hur det känns att gå på brinnande, bokstavligen brinnande, kol. Tänk att inte veta hur mardrömmar kan vara så verkliga att de förstör hela natten, dagen, kommande natt, följande dag. Tänk att slippa vara konstant jagad av minnesbilder. Tänk att inte behöva formulera meningar så fruktansvärda att de får vokabuläret att vittra sönder. Tänk att inte veta hur ens gallskrik låter. Tänk att inte ha sett ens tårar bilda pölar som får Challengerdjupet att blekna. 

Det finns inga ord, beskrivningar, förklaringar som kommer i närheten av vad det innebär. Varken hur det är att leva med diagnosen eller försöken att bli av med den. Ingen professor eller expert kan precisera helvetet. Inga böcker kan formulera lidandet. Jag vet att jag försöker sätta ord på det men jag vet också att jag inte är i närheten. Jag vet det, för att jag känner det och känslan är fruktansvärd, där ordet fruktansvärd inte ens kommer nära sanningen av hur fruktansvärt det faktiskt är.