TidsLiv

Nu faller jag, tänker jag, och tar emot mig själv. Fångar upp mig precis innan jag ramlat omkull. Hinner räta på benen innan de helt vikt sig. Redo med handflatorna för att förhindra eventuell kolliderande med marken. Men det inträffar aldrig. Jag är där. Jag är redo. Jag hinner. 

Nu stannar hjärtat, tänker jag, och skickar styrka till min blodpump. Får den att slå några extra starka slag som skickar runt min röda flod i mina tunna åar. Den kan värka, sticka, göra sig hörs genom små hugg, men den slutar inte. Den slår ett slag till. Och ett till. Och ännu ett.  

Jag har dig. Fattar tag med min vänstra hand kring min högra hand. Den darrar. Jag kramar om den lite hårdare. Påminner den med min närvaro att jag är här. Jag släpper inte taget. Det kan blåsa och storma och svärma där utanför, jag släpper inte taget 

Jag har dig

Jag har mig.