TidsLiv

De tvinnar sig runt varandra. Silver och guld. Dåtid och nutid. De får båda följa med på resan över jordklotet och vila över mina axlar, löpa runt min hals och länkas samman i nacken. Precis ovanför den ingraverade texten om universums  hopp. Jag känner hela tiden av dem och då och då låter jag min hand få stryka över de små berlockerna. Den kolsvarta droppen med silverplätt som symboliserar vart jag kommer ifrån och vart jag är på väg. Den gyllene St: Christoph som håller mig säker och skänker mig trygghet. Med hälsningar från förr, konstaterande från nu och hejarop från framtiden. Den jag är på väg mot. 

På tio tusen meter samlar jag ihop mig och andas ut. Verkligheten är både nära och långt bort. Jag vet att jag inte flyr från något, detta är inte ett sådant beteende. Istället utforskar jag och ger mig själv den belöning jag förtjänat efter att ha slitit som ett djur för att ta mig hit, där jag är idag. Tillfrisknandet som har varit en väg genom helvetet. Ett fruktansvärt inferno som jag fortfarande känner av och ibland ramlar tillbaka i. Men jag har också fått känna på frihetens andetag. Och jag har en övertygelse om att det kommer vara värt det. Även när insidan blöder. Även när utsidan blöder. Jag kom inte såhär långt bara för att komma såhär långt. Jag ska ännu längre. 

Snart är jag ett med lugnet. Med det stilla havet. Med Stilla havet. Och jag ska hylla mig själv på en strand på andra sidan jorden med vetskapen om att det här var aldrig självklart. Jag tog mig hit. Kämpade för att ta mig hit. Jag ska resa en staty över min kamp, skulptera ett monument över min vilja och ställa till med en fest över min styrka. 

Det har varit ett krig. Det är ett krig. 

Men jag kommer segra.