TidsLiv

Står vid kanten. Öppningen. Ändringen. 

Ett steg till och jag är över på andra sidan. Det krävs bara några stavelser nu så har jag klätt mina minnen i ord. Riktiga ord. Beskrivande ord. Inte vackra ord. 

Det är nånting med att våga kasta sig ut och samtidigt krampaktigt hålla sig kvar som står i kontrast till varandra. Kanske att det inte går att göra båda samtidigt? Kanske att jag måste välja? Jag blir rädd och tvekar. Så mycket står på spel. Jag kan inte nämna en enda sak som jag kan förlora, däremot tio tusen saker jag kan vinna. Ändå tvekar jag. Det nya är ovisst. Osäkert. Oberäkneligt. Oklart. 

Jag vill bestämma hur fort jag ska falla i fallet. 

Jag vill bestämma hur långt jag ska falla i fallet. 

Jag vill bestämma hur mycket jag ska falla i fallet. 

På andra sidan kanske jag är någon annan. Eller åtminstone annorlunda. Jag ska ta mig dit och få med mig alla bitar. Det känns omöjligt. Men jag går på den vägen ändå i hopp om att bevisa mig själv fel. Jag öppnar upp utan att veta vad som blir kvar.