TidsLiv

Bland jord och lera går jag runt. Försöker finna strukturer. Söker rötter. Det ligger pinnar överallt, vissa sitter fastna varandra. Några bildar ett nät tillsammans och jag tror att de alla vill mig väl. Trots de hemska de ligger begravda i är de ännu en del av mitt system. Det är inte jag som begravt det. Jag har snarare bevarat de, fast på hemska förutsättningar och under avskyvärda förhållanden. 

Jag snubblar till och faller framåtstupa. Jag hinner ta emot mig med händerna med de försvinner snabbt i den blandning av förnekelse och undvikande jag har lämnat mig själv i. Jag vet att jag inte bara kan ställa mig upp och gå. Jag måste vara kvar i den här sörjan. Dyka ner i den, försvinna bort i den, försvinna in inuti den. Den finns saker här som behöver föras till ljuset, få se en morgondag, bli på-nytt-födda, bli namngivna.  

Rätt som det är kommer jag få tag i dig. Du ligger här nånstans tillsammans med allt det fula. Och du har virat in dig i allt det vackra. Jag kommer att ha svårt att skilja er åt och kommer behöva slita och dra för att förstå vart du slutar och jag börjar. Det kommer vara en fasansfull syn och jag får stålsätta mig för att klara av det. För jag vet att det behöver göras. Jag kan bli fri först efter. 

Händerna fulla. Jag slutar inte nu. 

Jag ska gräva så djupt att du drunknar och jag bottnar.