TidsLiv

De faller i samklang. 

Regnet. Tårarna. 

Himlen gråter. Jag gråter. 

Jag är ledsen idag. Jag var ledsen igår. Jag kommer nog vara ledsen imorgon. 

Känner mig ensam och utsatt. Känner mig som åtta år igen, fjorton år, sexton år. Känns som att alla de känslorna som jag kände då känns lika tydligt nu. Har tid verkligen passerat? Har jag bara blivit äldre men fastnat i det onda? Jag vill inget hellre än att bryta mig loss, komma loss, komma bort. Jag vill aldrig tillbaka till den smärtan och jag vill aldrig tillbaka till hur det känns att bli så förstörd. Och ändå sitter jag här och nu och känner mig fullkomligt trasig.  

Ändå är jag hel och i säkerhet. Sitter på en trygg plats i en trygg miljö. Ingenting händer mig och inget kommer att hända. Det är dåtiden som hälsar på mig inte jag som hälsar på den.  

Jag fortsätter gråta. Det fortsätter regna. 

Jag undrar när det kommer sluta