TidsLiv

Det var bara en millisekund men det räckte för att min kropp skulle paralyseras, bli stel av skräck och sedan var dagen förstörd. Jag trodde jag kunde välja. Jag tänkte att jag kunde bestämma. Jag tänkte att valet var mitt. Omvärldens styrs av mig och måste ta hänsyn till mina val. Så fel jag hade. 

På toaletten satt jag sedan och gröt och skakade och skakade och grät. Jag var förstörd över att det först varit han och sen inte det och att det inte var det och att det kunde ha varit det och att han bor här och att han ens finns. Det blev till ringar på vattnet och jag ville tömma den sjön på allt dess liv. 

Ingenstans är säkert. Överallt är möjliga tillfällen för att mötas. Han finns, han den andra finns också, alla finns. Och en dag springer vi på varandra. Jag kommer behöva mötas med deras fruktansvärda urna igen och behöva återuppleva deras närvaro som försöker skapa min frånvaro. 

Det är min stad. Här bor jag. Här lever jag. Jag försöker finnas till här och skapa mig något bra. Något fint. Och så kommer dåtiden ikapp och förstör. Vandrar gatan fram och dras bakåt i tiden. Rör mig i en riktning framåt och slungas tillbaka. Hela tiden. Och det behöver inte ens vara dem, det kan räcka med att det påminner om dem. Fan vad det är orättvist. Min frihet har redan krympts, mitt liv har redan förkortats. Ta inte mer nu. Inte mer. Ni får inte ta mer.