TidsLiv

Men det är ingen hemlighet längre? 

Jag säger det rakt ut. Det är ställt som en fråga men det är inte det. Det är ett konstaterande. Det är ingen hemlighet längre. Det är inte ett ok jag går och bär. Inte en skam som sväller i min lilla kropp. Inte en skuld som klättrar över min rygg. Det finns ingen tystnad som håller mig tyst. Jag har gått emot regler, brutit med lagar, sagt upp bekantskapen med hoten. Jag vet inte hur jag vågade, men jag vågade. 

Idag är det många som vet. Väldigt många. Behandlare, familj, vänner, medsystrar. Jag har berättat och de har lyssnat. Jag har delat med mig av det allra innersta och de har tagit in det. Ställt frågor, undrat, sörjt, blivit ledsna, förbryllade, förvånade, förargade. 

Ibland känns det som att det fortfarande är något jag bär på. En hemlighet. Att det fortfarande är min uppgift att skydda de som skadat mig. Att jag måste upprätthålla idyllens fasad och föra lögnens talan. Känslan av att ha brutit med det haltar, kommer långsamt, kommer sakta. Tanken på att det jag trodde, var övertygad om, hade bestämt mig för att ta med mig ner i graven nu finns i det fria är hisnande. Kan inte riktigt förstå det. Jag som svor tystnaden? Jag som lovade hemligheten? 

Det började med några få ord, stavelser, bokstäver. Sedan blev det till meningar som blev till historier. Och snart var hemligheten borta. Det var inte längre något som var mitt och endast mitt att bära. Jag delade och jag delade med mig. Det var fruktansvärt och kändes så oerhört fel och fult och farligt. Men det var rätt. För hemligheten höll på att ta död på mig. 

Och att berätta var räddningen. 

Att berätta räddade livet på mig.