TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Vad jag ska skriva.

Kategori: Vardagen

(null)

Håret är svart, gitarren är svart, tekoppen är svart, himlen är mörk. Det stämmer överens. Själen är också mörk men med små ljusglimtar. Kanske precis exakt som himlen då när den inte öppnar upp sig och låter regnet fara ner över betongen. 

För varje ton jag sjunger ut följer ett rökmoln med. Fingrarna fryser men jag sitter kvar. Det blir svårt att spela låtar med snabba ackordföljder, vänsterhanden lyder inte riktigt under dessa väderförhållandena, men sitter kvar. Försöker skapa något här. Ett minne. Ett bra minne. Ett minne att se tillbaka till och glädjas åt och känna stolthet över. Jag mådde helt värdelöst men jag gick ändå ut och satte mig på balkongen. Jag tände ljus, kokade te, tog med gitarren och spelade tills både insidan och utsidan kändes varma och kalla samtidigt. Först då gick jag in. 

April har varit turbulent och jävlig. Upp och ner och ut och in. Inget har varit som det ska vara. Allt har varit tvärtom. Det har satt sina spår i allt. I rutinerna, i vardagen, i orken, i läkningen. Jag måste sänka kraven på mig själv och lägga ner ribban för standarden. Kan inte köra på i samma tempo, inte när strukturen är helt borta. Jag måste ha den att falla tillbaka på när jag faller i fruktansvärda minnen. Det måste finnas en grund. Jag kan inte falla fritt. Inte helt. 



Kommentera inlägget här: