TidsLiv

Det har fått ta oproportionerligt stort fokus i mitt undvikande. Det har uppburit så mycket kraft och möda att jag inte vill mäta det i tid eller vikt. Vill inte se det summerat. Jag vet att det är mycket. För mycket. Alldeles för mycket. Ändå har det varit enkelt. Lätt. Till och med självklart. 

Det har handlat om något så mycket större än att bara gå omvägar och titta bort. Det har varit så mycket mer än att undvika och stänga av. Det är mer komplext än så. Faktiskt ännu mer komplicerat än jag förstår. 

Jag behövde ta något som var förknippat med honom. Något som var hans. Jag behövde hitta den delen som definierade honom och avlägsna det från mitt liv. För hans närvaro, hans inpräntande kan jag inte förgöra. Jag kan inte få bort honom ur mitt minne eller ta ifrån honom hans makt som han haft över mig. Det kommer alltid finnas där vad jag än gör. Och det vet jag, för jag har gjort precis allt för att det inte ska vara så, och misslyckats. Så då tog jag det han tycker om, det han lever för, det han älskar och raderade det. 

Jag kan inte hata honom. Därför hatar jag det som han älskar.