TidsLiv

De är inte lika. Inte egentligen. Inte alls faktiskt. Inte det minsta. Ändå är det något som hugger till inombords och jag måste titta bort från skärmen. Överväger att stänga av serien jag tycker så mycket om för att det nu har dykt upp en karaktär som svagt, väldigt svagt påminner om honom. Det är något med munnens krökning, med någon färg runt ögonen som är bekant. Det väcker obehag och jag mår illa. Kroppen vill göra sig av med ångesten och tårkanalerna slås på. 

Det är inte första gången det händer. Det är garanterat inte sista. Hjärnan är så subtil och noggrann att den kan sammankoppla minsta lilla minne med en doft, en nyans, en skiftning. Ibland är det stort, ofta är det litet. Jag blir sittandes med strila strömmar med för mina kinder. Håller om mina knän och försöker lugna andningen. Påminner mig om att det inte är han på bilden, det är inte han i serien, det är inte han i karaktären. Det bara påminner om det. Litegrann. Men ändå så pass mycket att det räcker för att jag ska minnas hans grymhet, hans vidrighet, hans ondska och kvällen blir förstörd.  

Det behövs inte mycket. 

Det här lilla räcker.