TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Överlevnadens pris.

Kategori: Självskadebeteende

(null)

Lätta steg, tungt hjärta. Passerar nedsläckta butiker, en restaurang som precis ska stänga, en tom park, ett ödelagt café. Allt i staden är tyst och inuti mig dånar allt. Volymen går inte att sänka och enda sättet att kompensera är att ge sig ut i natten som ett barfotabarn fast det inte är en vacker sommaräng utan kall asfalt mina fötter plöjer. 

Vid kyrkogården stannar jag. Flåsandes. Då har benen rört sig oavbrutet förbi flera kvarter. Tankarna har fått ge vika till förmån för motoriken. Men de hinner ikapp. När jag saktar ner hinner de ifatt. De är tillbaka med full kraft och slår ut varje rationell tanke om omsorg och ömhet. De vill ha blod och tårar. De vill se gapande sår och rakblad mot tunna handleder. 

Jag överväger att fortsätta springa. Att ignorera branden i lungorna och de skinnflådda fotsulorna och ta sikte på nästa rödljus och kuta dit. Kanske öka hastigheten ännu mera i hopp om att undfly mina demoner. De som vill se mig slagen och nedbruten. Men jag gör inte det. Istället sjunker jag ner med ryggen mot gallret som skiljer mig och gravarna åt. Bryter ihop där. Blir fullständigt förtvivlad där. Tröttheten, den fysiska. Tröttheten, den psykiska. Det blir för mycket för mig och jag orkar inte. 

Det börjar dugga. Jag är inte klädd för varken kyla eller väta och nu börjar det leta sig in mellan mina tunna plagg. Darrningarna kommer. De som talar om att jag borde söka värme och inte sitta bland våta löv i våt mark. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Varken utvändigt eller invändigt. Jag kan inte sitta kvar här samtidigt som jag inte heller kan återvända hem. Alla skademedel finns i lägenheten och jag är inte stark nog att motstå. Glasen, rakbladen, knivarna, allt det som fick mig att fly därifrån är kvar. 

Detta är enheten. Mina trampdynor som träffar svart kolväte är mätinstrumentet för vad självskadanet är beredd att ta till för att se mig på fall och mina ensamma steg i natten är måttet på vad jag är villig att göra för inte falla. Det är kostsamt. Slitsamt. Svårt. Att tvinga sig utomhus för att undvika katastrof är priset jag betalar för den minerade mark jag färdas på. Den som lades av mörka män i mörka vrår under mina mörkaste år. De män som kan leva precis som vanligt medan jag hämtar andan, livet och kraften vid en kyrkogård i en främmande stad. Allt för att jag inte ska skada mig själv igen så som de skadade mig. 




Kommentera inlägget här: