TidsLiv

En blinkning är allt som krävs. De forsar från mina kanaler och jag försöker inte förhindra vattenfallet från att dränka mig. Samtidigt far mina händer över huvudet, som att jag på något sätt skulle kunna lokalisera förvirringen, få fatt i den och kunna ta bort den. Som att den inte pulserade i hela kroppen och upptog hela mitt väsen. Jag vet inte vart det här sitter för det känns exakt överallt. Men det är som att jag måste röra vid mig själv samtidigt som för att behålla förstående i ett ögonblick när jag fullständigt tappar kontakt med verkligheten. 

De bilder som kommer till mig. De ord som jag uttalar. De sanningar som presenteras. De drar undan mattan, marken, jorden. Det öppnar sig en avgrund under mig och jag stirrar så djupt ner i det att jag faller i och flyger ovanför samtidigt. Försöker få fatt i det som händer. Det som uppenbarar sig framför mig, så tydligt som att det alltid varit där och så otydligt som att jag aldrig kommit i kontakt med det tidigare. Jag vet att jag aldrig resonerat i de här tankegångerna förut. Det är outforskad mark och lika oupptrampad terräng. Jag blir rädd för att gå vilse. Vet inte var jag hamnar om jag fortsätter gå åt det här hållet. Det håll som jag vet att sanningen pekar åt men det är också samma håll där sorgen har sin rot, där drömmar går i kras och där förlegade uppfattningar fullkomligt raseras. 

Det är något positivt, men likt förbannat gör det ändå så förbannat ont. 

Jag tystnar och fokuserar på andningen. Det går inte att reda i det som far omkring i huvudet så jag låter bli. Det får vara ett mischmasch ett tag till tills de här tankarna har stillat sig, lugnat sig och kanske blivit mer hemtama. Jag hoppas det. Att de interagerar sig genom tystnad också. Genom att de har blivit uppmärksammade. Sagda. Lyssnade på. För det här är så svårt att jag hoppas att läkningen sker lite per automatik för jag vet inte hur jag ska hantera det. 

Förtroendekapitalet han besatt. Maktmissbruket som ägde rum.

Skulden som uppstod som bara hade en mottagare. 

Allt är så tydligt. 

Och det gör ont. Så in i helvete ont.