TidsLiv

Visst är det glasklart. Vad jag bär på och kommer ifrån. Hur det präglat mig. Inpräntat mig. Styrt mig och gjort mig till den jag är idag. Att vi går inte igenom vissa saker utan att fullkomligt bestå av det senare.  Det linkas och det haltas. Stött och nött. 

Visst är det en gåta. Hur kunde jag som hade så mycket kunde förlora allt. Varför blöder mina armar och varför svartnar min själ. Hur mycket har blivit förstört och vilket kan aldrig lagas. Är det förlåtligt? Är det jag som måste göra det? 

Tills jag kan stå rakryggad och berätta om mitt allra innersta så virrar jag bort både dig och mig själv i metaforer. De är vackra. Men de är också ett undvikande. Tillsammans fattar vi tag om mina axlar och ruskar om.  Det kommer en ny tid. 

Jag måste vara med och se verkligheten för vad den verkligen är. Inte vad jag försöker göra den till.