TidsLiv

Vi skålar tio tusen gånger. 

Så många gånger att promillehalten slår ut alla gränser och försök till att värna om den egna personen. När ryggen får smaka golv är frågorna inte ens där och ställs. När händer befinner sig exakt överallt finns det inget förnuft som kan bromsa. 

Då är det redan för sent. Praktiskt. Aldrig i teorin. 

Men ovanan vid att säga nej är så överrepresenterad att ordet helt saknas i förrådet. Det dyker upp tvekan och viljor men att de skulle lyssnas på och ageras på är omöjligt. För mycket att förvänta av någon som aldrig vågat säga ifrån någonsin. Om något. Speciellt inte i förhållande till kroppen och vad andra anser sig ha rätten till. 

Ha rätten till. Även om det är fel. 

Jag tycker inte om hans kyssar. Tycker inte om hans tyngd. Jag gillar inte hur han tar i mig. Gillar inte om hur han tittar på mig. Jag vill inte att han klär av mig. Jag vill inte att han lägger sig över mig. 

Men jag säger ingenting. 

Inga ord yppas från mina läppar trots att insidan skriker. 

Jag förblir tyst. Orörlig. Stilla. 

Som död fast vid liv.

Som vid liv fast död.