TidsLiv

Jag svänger alltid vänster. Alltid. Vid korsningen stannar jag, sedan blinkar jag till vänster, sedan svänger jag vänster. Alltid. Utan undantag. Att svänga höger finns inte. Jag vågar inte. Vill inte. Kan inte.   Den vägen leder bort mot en plats där jag både fick min framtid förstörd och träffade människan som bestämde sig för att förstöra den. Personen som fortfarande finns kvar där, jobbar kvar där, på samma arbetsplats, med samma arbetsuppgifter, trots att han nästan blev min död. 

Jag hade bestämt mig att det som ligger bortom när man svänger höger inte tillhör mig. Det är borta. Jag kan aldrig få tillgång till det igen. Affären, pizzerian, badplatsen, skogen, gångbanan, husen. Allt det har han tagit ifrån mig och jag hade accepterat det. Tills min bästa vän flytta tillbaka hem och högersvängen blir fundamental. Den blir viktig. Att svänga höger blir återigen en sak jag vill kunna göra. Måste kunna göra. 

Så jag bestämde mig. (Ångrade mig tusen gånger och bestämde mig tusen gånger plus en) 

Jag svänger alltid vänster. Korrektion - Jag svängde alltid vänster. Tills idag. Idag har jag, tillsammans med min psykolog, svängt höger. Jag har passerat platsen. Sett den, skrikit åt den, av den, för den, till den, gråtit på grund av den, brutit ihop över den, fullkomligt blivit demolerad för att den finns. Och passerat den. Vågat närma mig den, köra förbi den, se den, känna den, ta in den. Jag har svängt höger. Jag trodde aldrig jag skulle göra det, men jag har svängt höger.