Det som blev.
Kategori: Min historia, PTSD, Slutenvården
Det är de största jäkla fönsterna som skiljer oss åt. Vi här inne och de där ute. De som vill leva och vi som inte vill det.
Jag är helt slut. Och inlagd. Exponeringens känslor drog upp för mycket, för intensivt, för avgörande för mig att hantera själv. Det är inte vanlig ångest, det är rakt av genombärande, förödande, bottenlös, helveteångest. Och till de har jag inte verktygen. Jag vet inte hur jag ska hantera det mörkaste av mörker som kastar sig över mig.
Så jag hamnar här. Inlagd. Min psykolog säger att det innebär att jag tar hand om mig även fast jag inte vill det. Någon paradox där jag inte hakar i.
Jag är i alla fall kvar, i livet, i verkligheten.
Även om den är jävlig.
