Alla andra andas.
Kategori: PTSD
Jag hatar den meningen. Och jag lever för den. Den är roten till allt ont och den är svaret på alla tvivel. När jag tvekar, våndas, vägrar så är den där och vägleder mig. Berättar för mig varför i helvete jag ska göra det här. Varför jag måste tillbaka till den fruktansvärda platsen som inte gjort mig något annat än ont. Varför det ska beskrivas i detalj. Varför jag måste uppleva det igen. För att slippa göra det. Paradoxen golvar mig.
Jag ska dit för att slippa hamna där igen. Jag ska beskriva det för att inte behöva jagas av det i mina mardrömmar. Jag ska dissikera händelsen för att inte behövs uppleva hur den kastar sig över mig en vanlig torsdag. Allt ska synas, hamna under lupp, granskas. Detaljerna, det finstilta, det kursiva. Ingenting kan gå onoterat för då vore det som ogjort. Jag ska igenom allt återigen. Precis som jag genomlevde det den gången. Då jag trodde att jag inte skulle göra det. Men jag genomlevde, överlevde. Och för att kunna fortsätta med det och kanske till och med leva ska jag dit igen.
Besöka platsen för att kunna lämna den.
