TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

På andra sidan havet.

Kategori: PTSD

(null)

Det är ett annat land. Långt ifrån den plats där det faktiskt hände. Tid har passerat. Fjorton år har gått. Han är inte här. Jag är inte i fara. Jag är på en trygg plats och jag kan skydda mig själv. Jag är inte utsatt och jag lider inte just nu. Jag överlevde. Klarade mig därifrån. Kom ut med livet i behåll och nu står jag på ett berg på en ö utanför Afrikas kust och hör hur slagen viner genom luften. Racket som träffar bollen. Sporten som utövas några hundra meter ifrån mig. Den som väcker så hemska minnen att min kropp ber mig att ta skydd. Men jag står kvar. Lägger handen över bröstet och försöker tala om för nervsystemet att det händer inte nu. Inget är farligt. Inget är dödligt. Det känns så. Det kan till och med kännas så enda in i benmärgen men det betyder inte att jag kommer att dö. Sporten är inte farlig, har aldrig varit farlig. Det känns så bara för att den är förknippad med honom. Han som ville ta död på mig, och som njöt av att ha den makten i sin hand. Jag har hört hur det låter, den njutningen. Och den jagar mig om nätterna och hemsöker mig om dagarna. Men den är också bara i mitt sinne. I verkligheten har jag tagit mig ifrån honom och han kan inte längre skada mig. 
Jag överlevde för att jag bestämde mig för att överleva. 
Därför står jag här. På ett berg. På en ö i Atlanten. 
Inget händer. Jag är säker. Jag är trygg.  




Kommentera inlägget här: