TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Vi delar på allt. Så vi delar på varandra.

Kategori: Min historia

(null)

Vart tog dina känslor vägen? Var fick de plats? 
Kunde du gråta bakom stängda dörrar eller sörja i din ensamhet? Fick du utlopp för din oro och fick du dela din ångest med någon. Vad kände du när jag var inlagd för självmordstankar? Hur gick dina tankar när behandlingshem kom på tal? 
Var du lättad? Rädd? 
Vad hände med dig när dörren slog igen och jag befann mig påväg mot ett hem sextio  mil ifrån vårt hem? Trodde du att jag snart skulle bara tillbaka? Förstod du att det skulle ta år? Insåg du redan då att du inte skulle orka och att inom några månader skulle du gått ifrån mig? 

Vet du om att jag såg dig även när tårarna gjord mig blind? Är du medveten om att jag tänkte på dig även när det enda som fanns i mitt huvud var att överleva? 
Du var aldrig ensam trots att du var ensam. 
Jag vet inte vad du gick igenom och du vet inte vad jag gick igenom. På något sätt delade vi på smärtan men ändå led vi båda i varsitt hörn. Det var som att det blev omöjligt att bära på det ihop. Som att vi var tvinga att bryta upp för att kunna fortsätta. Jag vet att du gjorde allt du kunde för att jag skulle må bra. Att du var beredd att offra ditt liv för mitt välmående. 
Och det är vackert men det är fel. Och till slut förstod du det. 
Du fattade det innan jag gjorde det och gjorde det du behövde göra för att själv inte sjunka och fullständigt fallera. 
För du försökte rädda mig men du hade aldrig kunnat lyckas. 

Jag hoppas dina känslor får plats idag. Att någon lyssnar och tröstar. 
Att du blir hörd och sedd för allt du är och allt du förtjänar att vara. 
Jag hoppas att någon älskar dig till månen och tillbaka. 
Att någon gör dig lycklig. 
Det smärtar mig enormt att den personen inte är jag. 


Kommentera inlägget här: