TidsLiv

Jag hoppas att jag lever då. 

Det var den första tanken som for igenom mitt huvud när jag fick veta att mina allra bästa vän skulle stå på scenen med vingar kring sig och proklamera budskap från förr som är lika levande idag. Jag hoppas att jag är vid liv då och kan få se det. 

Ett år framåt i tiden kändes läskigt. Vågade inte hoppas. Ville så gärna tro. Men mina tankar dansade dagligen med döden och jag var inte säker på att jag skulle kunna hålla ut så länge. 

Ikväll satt jag där. På första raden. Längst fram. Andra delen. Jag fick vara med till slutet. Ett år senare och jag är fortfarande vid liv. Och ännu bättre - jag sitter på en teater och får uppleva när min finaste vän står upp för sin karaktär. Försvarar dens person och dess vilja. Det var så starkt att jag saknar adjektiv för det. 

När fontänen började gråta, började mina tårar rinna. Vi fick spegla varandra. För allt det som har varit och som har passerat. För allt det som kommer och ska passeras. 

Livet. Det här livet, som jag så många gånger förkastat och hatat. Men som jag också älskat och värdesatt. Jag märker att det är innehållet som spelar roll. Vad jag fyller det med. Vänner, skratt, tårar, beröringar, närhet, värme, kärlek. Allt det som spelar någon roll. Som står högre än alla slag, alla hot, all förnedring, all skuld och all skam. 

Mycket blev symbolisk under de tre timmarna. 

Vingarna. Ljuset. Hans leende. Hans styrka. Belizes empati. 

Sårbarheten det är att vara människa. Storheten det är att finnas till. 

Att överleva mot alla odds. 

Jag fick vara med. Jag fick se slutet. Det har inte alltid varit en självklarhet. 

Men jag är så tacksam över att få vara med. 

Jag vet inte hur framtiden kommer bli eller hur det kommer att vara.

Det enda jag vet är att jag vill vara med och upptäcka den. 

Mer liv, 

- Jag är vid liv.