TidsLiv

Jag gör det på ren reflex. 

Dels för att impulserna fortfarande dyker upp och dels för att jag har lärt mig själv att det hjälper. Det lugnar. Det inger lite trygghet. Och kanske också lite kontroll. 

Jag vänder ryggen till tunnelbanetåget som rusar in på perrongen. Ställer mig en bra bit ifrån kanten. Ibland håller jag till och med i en stolpe, en bänk, en pelare. Klamrar mig fast vid livet som en desperat. Men jag är nog det. Desperat för att överleva. 

Vill finnas till. Vill inte försvinna nu, inte efter allt det här, all den här tiden, all den här mödan, smärtan, kämpandet. 

Jag lyssnar på rösterna som säger åt mig att hoppa men låter de bara få finnas, agerar inte på dem. 

Tänker att tids nog kommer de nog tystna, avta, för att sedan försvinna helt. 

Jag ska bara göra det här om och om igen tills det händer. 

Tills mitt huvud inte skriker åt mig att kasta mig ner på spåret. 

Falla ner från balkongen. Svälja alla tabletter. Skära djupare. Slå hårdare. 

Fram till dess tänker jag vidta alla åtgärder jag kan för att hålla mig vid liv. 

Har jag klarat mig såhär länge, genom allt det här, trots detta helvete, ska jag fanimej klara mig lite till.