TidsLiv

Idag. Idag lämnar jag, tillfälligt, Södra Sverige för att åka sextio mil norröver.

Mot huvudstaden. Tillbaka till min lägenhet.

Till den platsen jag har bott på de senaste sex åren innan jag hamnade på behandlingshem.

Stockholm. Mitt hem. Min trygghet. Min fasta punkt. 

Innan jag åkte.

Nu.

Nu vet jag inte. Så mycket är förändrat. Så mycket gör ont. Bara det faktumet att jag lämnade huvudstaden för att bo någon annanstans för en behandling gör ont i hjärtat.

Själva vetskapen om vad jag tvingats offra.

Mannen som jag älskar är inte längre min sambo. Det skär ända in i märgen.

Han kommer inte stå vid dörren och ta emot mig, lova mig att allt kommer bli bra, berätta att han saknat mig.

Så mycket kommer vara annorlunda och ännu mera kommer vara sig likt.

Jag vet inte vilket som är värst.

Tid har passerat. Tid har processerat.

Jag är så rädd nu. Så rädd och så ledsen. Så liten och så hjälplös.

Hur kommer det att vara?

Kommer verkligheten slå emot mig som en käftsmäll och få mig att hamna i ett limbo av ångestattacker?

Kommer självmordstankarna komma tillbaka och bli för starka för att kunna hanteras

Jag är rädd. 

Tror ni att jag klarar det?

Har ni lite extra styrka så sänd mig gärna det.

Jag behöver allt jag kan få.