TidsLiv

En dag ska jag berätta sanningen. 

Jag ska berätta hur jag drog lögn efter lögn för att slippa ge dig visionen av min hjälplöshet. Jag tror jag tänkte att jag måste skydda dig. Att den vardag som egentligen var vår såg helt olika ut från vad du trodde. Varje gång du frågade mig hur min dag sett ut så beskrev jag hur jag ville att den skulle ha sett ut. 

Vad jag tänkte att du ville höra. Produktivitet. Effektivitet. 

Ingenting om hur jag sovit till eftermiddagen och sedan inte rört mig från den plats du lämnade mig på. Att lägenheten har varit mörklagd fram till fem minuter innan du klev in genom dörren. Att jag alltid var noggrann med att fråga vilken tid du skulle komma hem. Allt för att du inte skulle se hur det egentligen såg ut när du inte var hemma. Disken. Tvätten. Smutsen. Oredan. Helvetet på jorden. 

Jag ville bespara dig. Du led redan tillräckligt över mitt mående. Du skulle inte behöva veta vilken misär du lämnade mig när du gick ut genom dörren. Ville inte att du skulle behöva oroa dig på jobbet om jag vaknat idag, om jag ätit, tagit hand om mig. Jag höll upp fasaden för dig. Men något säger mig att du kanske ändå visste. Att du såg igenom det där påklistrade leendet och historierna om hur jag tränat, promenerat, pluggat, skrivit, producerat, byggt ett hus och löst världsfreden. 

Det var kanske ganska genomskinligt. 

Jag vet inte riktigt varför jag så patologiskt försökte undvika den faktiska verkligheten. Jag visste ju att du skulle älska mig oavsett. Men jag skämdes och jag kände ett sådant förakt mot den personen jag blivit. Hur jag inte klarade någonting längre. Inte ens ta mig ur sängen. Den konstrasten till hur jag varit chef, student, ordförande, volontärarbetare blev för stora. När jag tittade på mig själv i spegeln såg jag bara en spillra av mitt forna jag. Ett vrak. En skugga. Jag ville inte att du skulle se mig så. Så jag putsade på min utsida. Gjorde den så gnistrande jag bara kunde. 

Så glänsande som det går när man är deprimerad och sjukskriven. 

Utgången är inte jättelätt att jobba med. 

Det blev ensamt. Jag var själv i det ångesträsk jag byggt staket runt. 

Tills det en dag inte gick längre. Den dagen du kom hem och jag hade spillt mitt blod på våra lakan och sedan sagt att jag inte ville leva mer. Det är hårda ord att höra ifrån någon man älskar, som man är rädd om. Och när det väl var sagt gick det inte att ta tillbaka. Då hade det dykt ett hinder på den kärleksstig vi försökte vandra på. Ett moln på vår himmel. En prick i protokollet. Ett ackord i moll i en sång i ständig dur. 

Vi kunde inte gå tillbaka till det skådespel vi levt i innan. 

Jag orkade inte ljuga mer och ingen av oss klarade av sanningen. 

Nu lever vi på skilda adresser med kluvna hjärtan. 

Jag älskar fortfarande. Du älskar fortfarande. 

Men det räcker inte. Jag önskar så att det gjorde det, men det gör det inte. Nu ligger korten på bordet. Att bo på behandlingshem i snart två år talar sitt tydliga språk. 

Du vet mycket. Men inte allt. Långt ifrån allt. 

En dag ska jag berätta sanningen. 

Men den dagen ska jag stå stadig och hel. 

Som en människa med en mörk bakgrund med med ljuset i blicken.