TidsLiv

Det är noll grader ute. 

Snöflingorna som faller på rutan blir till kristall. 

Andetagen blir till moln framför ansiktet. 

Värmen är bara tre steg bort men kroppen är orubblig. Blir sittandes i den farkosten som fört mig till det stället där all min kunskap om livet har förvaltats. 

Det ljusa och det mörka. Det fantastiska och det fruktansvärda. 

Det ryms under samma tak, under samma himmel. 

Där inne väntar de på min entré. Vill höra om min resa och söker efter svar i min energi. 

De vill fråga men de är också rädda för svaret. Så måna om mitt mående men samtidigt så försiktiga kring hur det egentligen är. Vana vid det skådespel jag tidigare visat upp. Det är stora kontraster från att ha varit framgångsrik till att bo på behandlingshem och vara suicidal. 

Jag vill så gärna möta dem halvvägs i deras förhoppningar men har inte orken. 

De får helt enkelt se hela helvetet utspelas över mitt ansikte. 

Alla fasaderna har rämnats. Alla filter är kasserade. 

Kvar är bara den smärta det har inneburit att växa upp i skuggan av sig själv. Aldrig kunnat nå min fulla potential för att konfrontationen med det förflutna har varit för skrämmande. 

Det har blivit till att fly istället. 

Jag har sagt att jag alltid velat flytta till huvudstaden men sanningen är den att jag inte hade något val. Jag backade upp mig mot ett hörn och tills slut fanns det inga vägar kvar än att byta kust. 

Byta utseende. Byta liv. 

Tillbaka till bilen. 

Temperaturen har sjunkit ytterligare och ett skimmer har lagt sig över framrutan. 

Det är vackert i allt det hemska. 

Jag vill fortfarande bara vända och dra härifrån men har facit på vart det leder mig. 

Jag vet vad jag måste göra. 

När som helst ska jag uppbåda den sista kraften jag har och resa mig och gå in. 

När som helst nu. 

När som helst.