TidsLiv

Det är något djuriskt över hela situationen. Att han beter sig som ett rovdjur som letar efter ett skadat villebråd. Någon som blöder. Som lider. Som det går att kasta sig över. 

Han letar efter mig. 

Jag är ett skadat villebråd. 

Mitt väsen är skuggat av min historia. Det är som att jag bär min berättelse utanpå huden. Det syns i mina ögon, hörs i min röst. Det går att lukta sig till min osäkerhet kring mina egna gränser. Så de flockas runt mig. Vart jag än går finns det någon som är villig att exploatera på min traumatisering. 

Här är en person som inte kommer att säga nej. 

Som inte kommer skrika. Som inte kommer ett värja sig. 

När han sedan tar på mina armar fryser jag. Jag vill gå därifrån men jag rör mig inte. Jag blir sittandes. I hans andrum. Hans spann. Hans våld. 

I huvudet avfärdar jag alla obehag samtidigt som jag är livrädd. Jag försöker tänka att han är en trevlig man, att det är jag som är dömande, att han bara vill väl, att jag överreagerar. Alla fel ska ligga hos mig. All skuld ska vara min. 

Det krockar. Såklart. Upplevelsen med vad jag försöker projektera. 

Vad det är i förhållande till vad jag försöker göra det till. 

Så det stämmer inte överens vilket gör mig ännu mer förvirrad och ännu mer förstelnad. 

Total kontrollförlust. Fullständig maktlöshet. 

Efter är jag kritisk. Mot mig själv. Vägrar acceptera paralyseringen. Har tusen andra förklaringar än att jag skulle reagera såhär för att jag varit med om samma sak förut. Flera gånger förut. Det måste finnas andra förklaringar. Vad som helst. Allt förutom att det skulle bero på mitt förflutna.

Samtidigt vet jag, någonstans långt där inne, svaret. Jag vet varför jag inte sa emot, varför jag inte gick därifrån, varför mitt huvud började projicera tankar om att detta skulle vara något jag ville, varför jag inte kunde upprätthålla mina gränser. 

Det är egentligen så tydligt. 

Bara det att jag alltid vill se åt ett annat håll. 

Om det är mig det är fel på så kan jag i alla fall ändra på det. 

Men om problemet ligger utanför mig...

Hur ska jag någonsin kunna känna mig säker?