TidsLiv

Så jag blev en klippa. 

Dit han kallar. Dit han kravlar. 

Dit han kommer för att söka skydd eller för att finna sig själv. 

Oavsett är han där för att något i honom stormar. 

Och han behöver något stadigt att hålla i sig i. 

Jag vet inte om jag är rätt. Han vet inte det heller. 

Därför får tystnaden ibland eka mellan oss.

Nästa våg som slår över kan dränka oss båda. 

Det är viktigt att vi förstår innebörden av att söka stöd hos varandra. 

Att hans skratt blir till min näring och min famn blir till hans hem. 

Vi kan falla lika fort som vi rest oss upp och ingen kommer hinna fatta vad det var som hände innan marken skälver igen. 

Jag är rädd för att vi inte uppfattar den inverkan vi har på den andre. 

Han håller så hårt att det gör ont. 

Jag vill inte behöva bända loss hans händer från min kropp men han ger mig inget val.

Kan inte falla tillsammans. Måste klara oss ensamma. 

Även om vi kan finnas till på samma hav kan vi inte styra åt samma håll. 

Vi har varsin egen resa att bege oss ut på. 

Han kallar igen. Jag svarar. 

Klippan sköljs över. 

Jag vill inte bli någons död. 

Jag vill bli någons liv. 

Jag vill bli mitt liv.