TidsLiv

Jag gick till vårt indiska ställe och beställde nummer 47, shabi khorma. 

Utan russin. Utan dig. 

Det är mycket som ska göras i den här staden utan dig nu. 

Jag ska handla utan dig, laga mat utan dig, planera utan dig, städa utan dig, andas utan dig, leva utan dig. 

Jag ska ha en vardag för mig själv. Inte dela den med någon. 

Efter att ha fått vara två om det här livet i över fem år ska jag nu bo här själv. Jag ska göra allt själv. 

Vi lever inte ihop längre. Vi bor inte ihop. Vi är inte tillsammans. Jag är själv. Jag är ensam. 

Det smärtar. 

Så mycket har tagits ifrån mig, men du är en av de absolut mest tydliga sakerna. Det mest konkreta. Den lyckan som det innebar att få vara din har stulits ifrån mig. Jag får det aldrig tillbaka. Den tiden vi förlorade för att andra människor gjorde avkall på min existens. 

Du lever ett annat liv nu med en annan person. 

En människa som inte är jag. Du gick vidare medan jag satt fast. 

Jag klandrar dig inte för det. 

Jag sörjer det bara tills min insida blöder och jag måste läggs mig ner med armarna runt kroppen och gråta tills jag går sönder. 

Gråta så pass mycket att jag, förhoppningsvis, blir hel igen.